The Nature of Things – now being translated into Swedish

Goda nyheter för alla svenska läsare!

Den svenska författaren Cecilia Larsson Kostenius (De fem elementen-serien) har nu börjat översätta The Nature of Things till svenska. Detta är en enorm ära för mig och jag är så glad att ni som har sagt, ‘Men jag kan inte läsa engelska!’ snart får möjlighet att läsa den på svenska. Cecilia  gör ett briljant arbete och hon har generöst gått med på att kapitel 1 delas här på sidan. Så varsågoda: ‘Pojken som talade med vatten.’ Tack, Cecilia!

Great news for you Swedish readers!

Swedish author Cecilia Larsson Kostenius (De fem elementen-serien) is in the process of translating The Nature of Things into Swedish. This is a huge honour  for me and I’m so happy that those of you who have said, *But I don’t read English!’ (well, in Swedish of course) soon will have the opportunity. Cecilia is doing a brilliant job and has kindly agreed to allow me to share with you the first chapter. So here it is ‘Pojken som talade med vatten’. Thank you, Cecilia!

1 Pojken som talade med vatten

 

Meinir lyssnade till sin sons röst som pladdrade medan han plaskade fram längs sidan av bäcken. Hon lät hans ord flyta förbi utan att försöka förstå vad det var han sa. Han tycktes använda ett alldeles eget språk, som så många gånger förr, och bäcken som svarade honom använde ett språk som hon inte alls förstod. Det var tonen i hans röst hon lyssnade till.

Hennes far Bleys, som gick vid hennes sida på den ojämna vägen genom skogen, sa: “Han låter inte lika ledsen som han gjorde i morse.”

“Nej. Vad det än är Grym Bywyd Dwr säger åt honom, så tror jag han mår bättre.”

“Hur känner du dig?”

“Hungrig. Trött, ont i fötterna, arg. Lättad över att vi tre lever.”

“Och sorgsen”, sa han tyst.

Hon kvävde en suck. “Och sorgsen.”

Hon tittade på sin son när han skrattande kastade sig i vattnet, och dök upp igen med håret och kläderna genomvåta. Hon ryste till i sympati men han brydde sig inte om kylan. Det gjorde han aldrig. Han brydde sig inte om sina kläder heller, men han var barfota så hon behövde inte oroa sig över att hans skor skulle bli förstörda. De hängde fastknutna i hennes bälte. Han skrattade fortfarande när han kröp upp på land och ropade något över axeln medan han sprang mot henne och sin morfar. När han nådde dem hade håret och kläderna redan torkat.

“Grym Bywyd Dwr säger att det inte är långt nu”, sa han, tog tag i sin morfars hand och gungade den medan han föll in i deras takt.

“Nå, det var verkligen skönt att höra”, log Meinir. “Är vi framme vid middagstid?”

“Förmodligen inte”, sa Myrddin. “Jag tycker vi borde äta något nu.”

Meinir skrattade. “Det tror jag säkert att du gör.”

Bleys sa: “Du är en klyftig pojke. Jag tror du har rätt. Tror du att din mamma har något i väskan åt oss?”

Meinir såg ner på sin sons hoppfulla min. Hans blå ögon glittrade okynnigt som de nästan alltid gjorde, även om de inte hade gjort det så ofta den senaste månaden. Hon rufsade om i hans tjocka, svarta hår och sa: “Åh, kanske jag har kvar en smula eller två.”

“Jag hämtar vatten!” ropade han och sprang tillbaka mot bäcken.

“Myrddin!” ropade hon efter honom. Han stannade och vände sig om. Hon höll upp skopan hon hade i bältet bredvid hans skor och han kom springande. Hon misstänkte att han hade varit på väg att hämta vattnet i form av en stor bubbla, såsom han hade brukat göra hemma, och det oroade henne. Han måste lära sig. Han måste lära sig nu. Han tog skopan från hennes hand och skyndade iväg mot bäcken igen.

Bleys satte sig på en omkullfallen stock och suckade djupt av belåtenhet när han sträckte på benen. “Oroa dig inte för mycket, Meinir”, sa han. “Han lär sig.”

“Vi får inte göra några misstag”, sa hon bistert.

“Nej, vi får inte det. Men vi gjorde inga misstag förut heller och hövdingen hittade ändå Morken. Det är tack vare att vi inte gjorde några misstag som du och Myrddin inte blev upptäckta. Och överlevde.”

Hon satte sig bredvid honom och öppnade väskan. “Du har rätt.” Hon tittade på pojken som försiktigt närmade sig med skopan full. Hon var i själva verket stolt över honom för att han gjorde det utan att använda någon magi. Hon visste att han ville göra det. “Tack”, sa hon när hon fick skopan av honom. Hon drack och skickade den vidare till sin far.

Hon tog ut det sista som fanns kvar av brödet, getosten och de torkade äpplena från fjolåret. Det skulle bli skönt att komma till byn. Veckorna på resande fot hade tömt deras lager och det mesta av deras styrka. Till och med Myrddin, med all sin barnsliga energi, var tunn och mycket tröttare än hon ville se.

Hon vände ansiktet mot eftermiddagssolen. Det var varmt och skönt efter de hårda vindarna och det kalla vårregnet från dagen förut.

“Så hur mycket längre är det?” frågade Bleys sin dotterson.

“Jag vet inte exakt”, sa pojken. “Ska jag fråga henne?”

“Nej, det behövs inte. Vi fortsätter om en stund.” Han tog Myrddins hand, drog in honom mellan sina knän och vilade hakan mot pojkens huvud. Myrddin lutade sig tillrätta mot sin morfar.

Meinirs hjärta värmdes av synen. Det hade varit hemska tider på sistone men det fanns mycket att glädjas över. Men så började Myrddin röra på ena handen och små virvlar av stoft svävade upp från vägen. De virvlade runt och bildade fågelliknande former. Stoltheten över sonens färdigheter krossades genast av rädslan och hon sträckte fram ena handen för att täcka hans. Han tittade uppskrämt på henne, och vände sig sedan bort i skam.

“Jag är ledsen, Meinir”, viskade han.

“Det vet jag att du är”, sa hon tyst medan hennes fars armar tröstande kramade om pojken. “Men du vet hur viktigt det är att komma ihåg.”

“Jag trodde att det gick bra när det bara är vi”, sa Myrddin knappt hörbart.

“Det var så förr. Men nu kan vi aldrig någonsin vara säkra på att det bara är vi. Det kan komma någon längs vägen, någon vi inte ännu har sett. Eller någon kan gå genom skogen. Och när vi kommer till hövdingens fästning kommer det alltid finnas folk i närheten. Alltid. Även om du tror att du är helt ensam kan någon se dig. Och du vet vad som händer om någon ser att du använder din magi.”

Han nickade och tårar rullade nerför hans kinder. “Men jag förstår inte varför. Jag gör ingenting dumt med det.”

“Jag vet. Men hövdingen har bestämt att magin är ond, och vem som än använder den kommer att dödas.”

“Men när kan jag använda den då?” viskade han.

Hon suckade och utbytte en blick med Bleys. “Aldrig.”

Myrddin spärrade upp ögonen och stirrade på henne. Hon kunde nästan läsa hans tankar, även om hon egentligen inte hade några sådana förmågor. “Aldrig?!” Han sa inte: “Jag tror dig inte”, och han sa inte: “Du är galen”, men han kunde lika gärna ha gjort det.

“Aldrig”, sa hon bestämt. “Absolut aldrig.”

“Men när ska du använda din?” krävde han att få veta, och tyckte att det var mycket orättvist.

“Aldrig”, sa hon.

Än en gång fylldes hans ögon med tårar och han snörpte envist ihop munnen. “Men…”

“Myrddin”, sa hon skarpt, “din far blev dödad eftersom han använde sin magi!”

Hans läppar darrade men han sträckte trotsigt på sig. “Han blev dödad för att hövdingen är dum!”

Ett kvävt läte, en blandning mellan gråt och skratt, undslapp henne och Bleys utropade: “Myrddin!”

“Åh, far, han har rätt”, flämtade Meinir.

“Han har rätt men han riskerar våra liv!” sa Bleys ilsket.

Myrddin vred sig i sin morfars famn och blängde upproriskt på honom. “Men han är det!”

“Och du får aldrig säga det igen!” beordrade hans morfar, och hans vanligtvis så vänliga anletsdrag var stela av ilska och skräck. “Myrddin! Sådant prat försätter din mor i fara!”

“Men hon kan använda sin magi för att skydda sig själv!”

“Hon skulle inte göra det, eftersom det skulle försätta dig och mig i fara!”

Myrddin var bara sju år gammal men han var inte dum. Han svängde runt och tittade på henne igen, med ögonen vidöppna i chock. Hon nickade. Han kastade sig i hennes famn. “Jag lovar!” snyftade han.

Hon lyfte hans haka och tvingade honom att möta hennes blick. “Lovar du? Verkligen lovar?” Han nickade. “Bra.” Hon kysste honom i pannan och kramade om honom.

Bleys klappade honom på ryggen och sa: “Var inte alltför ledsen, Myrddin. Ett liv utan magi är också bra. Se på mig. Jag har ingen magi alls, men jag är lycklig.”

Myrddin vände sig till honom. “Nej, men du kan läsa och skriva. Skulle du vara lycklig om någon förbjöd dig att göra det?”

Bleys buskiga grå ögonbryn höjdes och han skrattade. “Du har rätt igen, pojk.”

Meinir log också och dolde hur mycket hennes sons skarpsinne smärtade henne. Myrddin såg bister ut. “Det var inte roligt.”

“Nej, det var det inte”, höll Bleys med. “Förlåt mig. Jag blev bara förbluffad.” Han reste sig, vände ryggen till dem och hukade sig ner. “Rida?”

Myrddin kravlade upp på sin morfars rygg och kopplade grepp runt hans hals. Meinir tog på sig ryggsäcken och reste sig också. De gav sig iväg. Myrddin somnade med kinden mot sin morfars rygg, och de gick under tystnad.

Skogen tätnade och Meinir kände sig illa till mods. Vanligtvis var skogar inte något som skrämde henne, även om de var det för de flesta. Det fanns mycket att vara rädd för. Banditer. Vargar. Björnar. Somliga sa att andar och illvilliga Ankou och Bendith och andra älvor lurade i skogarna. Om hon kunde använda sin magi fanns det inte mycket som skrämde henne. Men så nära hövdingens gods skulle hon inte våga. Bleys var fortfarande en stark man även om han började bli gammal, och hon var stark, men en attack skulle bli svår. Särskilt med ett litet barn där det dessutom krävdes noga övervakning för att stoppa honom från att använda sin magi, med vilje eller brist på självkontroll.

Hennes far kände av hennes oro, men missförstod den, och sa: “Gör vi rätt nu, när vi är på väg rakt mot mannen som lät mörda Morken?”

Hon tänkte ett ögonblick. Morken. Hennes älskare. Hennes sons far. En kraftfull magiker som hade hjälpt hövdingen. Hövdingen som aldrig hade förlåtit honom för det, även om det hade varit på hans order. Hövdingen som hade jagat honom i tio år, och hittat honom, och dödat honom. Eller, hans soldater hade gjort det.

Slutligen sa hon, som om de inte hade diskuterat saken många gånger redan: “Ja, jag tror det. Det är bäst att hålla ögonen på fienden. Han känner inte till oss. Om vi hade stannat kanske han hade fått veta att vi fanns och jagat oss och dödat oss, så som han gjorde med Morken. På det här sättet vet vi var han finns. Om vår plan går vägen lär vi känna honom. Och att känna sin fiende är det bästa sättet för att alltid vara ett eller två steg före honom.”

“Om Myrddin kan lära sig att inte avslöja oss”, mumlade Bleys, nästan för sig själv.

Hon svalde sin egen rädsla för det problemet och sa bestämt: “Han är smart. Han vet. Han lär sig. Han har redan lärt sig.” Hon hoppades innerligt att hon hade rätt.

Myrddin lyfte huvudet från sin morfars rygg och tittade sig yrvaket omkring. Han mötte hennes blick och log sömnigt mot henne, gäspade och sa: “Är vi framme?”

“Inte ännu, min fågel”, sa hon och klappade honom på ryggen.

Han la ner kinden mot hennes fars rygg igen och började viska för sig själv. Fast det var inte för sig själv. Hon såg att en mild bris rufsade om i hans hår och hon visste att han talade med luften. Som svarade. Plötsligt sträckte han på sig och vände sig till henne. “Får jag prata med Grym Bywyd Dwr och Grym Bywyd Aer?” ville han veta.

Hon kvävde en suck. Hon trodde inte att någon utan magi kunde höra de mumlande rösterna från vattnets och luftens andar som Myrddin talade med, men hon ville inte uppmuntra honom. Nåja, hon längtade efter att få uppmuntra honom, förstås, att använda och utveckla sina krafter så mycket som möjligt, men det var inte möjligt. “Om du gör det”, sa hon, “kommer folk tycka att du är lite galen, eftersom de kommer tro att du pratar med dig själv. Det kanske går an så länge som du är ett barn, men snart är du för gammal för att folk ska tycka att det är gulligt. De kommer tycka att du är konstig.”

“Mmmmm”, sa han fundersamt. “Det gör inte så mycket, men förmodligen är det bäst att folk inte riktigt lägger märke till mig. Eller hur?”

Hon kände ett sting av stolthet, och vemod över att han inte lät som sju utan snarare sjuttio år gammal. “Mycket riktigt”, sa hon, tog tag i hans fot och kramade den tillgivet.

“Åh, titta!” ropade han plötsligt. “Havet!” De kom ut ur skogen. Myrddin slingrade sig ner från sin morfars rygg och sprang i förväg medan han ropade, utan tvekan till Grym Bywyd Dwr som svarade genom att sända en slöja av dimma runt honom.

Meinir och Bleys hann ikapp honom och en stund stod de vid sidan av stigen och skuggade ögonen mot den glittrande solen som låg lågt ovanför horisonten rakt fram. De blickade ut över den gnistrande blå vidden och den ojämna kusten som sträckte sig norrut och söderut. Myrddin pladdrade glatt med vattnet och dimman slingrade sig omkring honom.

Efter en stund lade Meinir ena handen på hans axel och sa mjukt: “Vi borde fortsätta, Myrddin.”

Pojken tittade hastigt upp på henne och sedan tillbaka mot havet. “Hej då”, viskade han, och tårar fyllde Meinirs ögon. Hon tog den lille pojken bort från sin vän, och hennes hat mot hövdingen blossade.

Hennes far lade ena armen om hennes axlar, hon tog Myrddins hand, och de gick vidare.

Skogen var bakom dem. De hade kommit ut på fälten. Arbetare på åkrar med korn och havre såg efter dem när de gick förbi; några av dem lyfte en arm till hälsning och Bleys lyfte sin i gengäld. De passerade fler människor på vägen som hade blivit bred som en gata. De hälsades artigt, men inte hjärtligt. Blickarna de fick gränsade till misstänksamhet men det fanns inget hotfullt i dem. En gammal man, en ung kvinna och en liten pojke utgjorde knappast något hot, antog Meinir. Och det var de inte heller.

Ljudet av klapprande hovar närmade sig bakifrån och när de vände sig om såg de ett dussin beridna soldater komma gallopperande mot dem.

Ett skrämt utrop undslapp Myrddin och han tryckte sig mot Meinirs ben. Hon drog honom närmare medan Bleys snabbt föste dem åt sidan av vägen och ställde sig beskyddande framför dem båda.

En annan liten grupp bestående av två män, tre kvinnor och en liten flicka närmade sig från det andra hållet. De knäböjde skyndsamt i vördnad; Bleys och Meinir följde deras exempel och Meinir drog omilt ner Myrddin på knä. Han darrade av skräck och hon svepte sin mantel runt honom och pressade hans ansikte mot sin axel. De soldater han hade sett senast var de som hade dödat hans far framför hans ögon.

Hon var rädd att han skulle använda sin magi på något sätt utan att ens tänka på det, men ögonblicket senare hade soldaterna dundrat förbi och de fullkomligt ignorerade de två grupperna.

En av männen kom över vägen och sa i en neutral ton: “Ni är inte härifrån.”

“Vi söker arbete på godset”, sa Bleys lugnt.

“Hm. Nå, ni kanske får det. Men akta er för såna där.” Han gjorde en gest mot de bortridande soldaterna. “De gillar inte främlingar och de brukar inte bemöda sig med att ställa frågor.”

“Tack för varningen”, nickade Bleys.

“De behöver någon i godsets kök”, ropade en av kvinnorna från andra sidan vägen. “Hälsa från Elestrens syster.”

Meinir lyfte en hand till tack och nickade.

Den andra mannen kom fram till dem och tittade ner på Myrddin. “Pojken gillar inte soldater”, sa han. När ingen svarade hukade han sig ner, tog tag i Myrddins axlar och vände honom till sig. Myrddin stelnade till men protesterade inte utan mötte stadigt mannens blick. “Är du stark, pojk?” Myrddin nickade. “Är du en god arbetare?” Myrddin nickade på nytt. “Hövdingens stall behöver en pojke som kan mocka.”

“Det klarar jag”, viskade Myrddin.

Mannen reste sig och han och hans följeslagare gick tillbaka över vägen. En av dem ropade över axeln: “Lycka till.”

“Tack”, sa Bleys och Meinir i kör.

De började gå igen.

“Nu behöver vi bara veta om hövdingen behöver en skriftställare”, sa Bleys.

“Så gick ryktet innan vi reste”, svarade Meinir.

Solen sänkte sig mot havet och skickade ett gyllene stråk över vattnet, medan de närmade sig stupet som överblickade den klippiga halvön där fästningen stod. Det var kyligt i luften, men brisen från havet var frisk och blåste bort stanken från byn så att endast spår av lukten nådde dem. Bebyggelsen runtom fästningen sträckte sig över hela halvöns slätt och längsmed klippan ovanför bukten. Det var en ruffig by men den såg ut att vara välmående och livlig. Själva fästningen var bastant och massiv, men de svajande banéren på palissaden var färggranna i solnedgången. Meinir såg tre båtar som trängdes i hamnen nedanför och svärmar av sjömän och andra arbetare som lastade av och på. Vägarna runt fästningen var fyllda av människor och djur som kom och gick.

Meinir undrade hur deras framtid skulle bli. Ångesten stred mot hoppet, sorgen över deras förlust mot lättnaden över att de tre hade livet och hälsan.

“Är du redo?” frågade hennes far tyst. Myrddin stod mellan dem och klamrade sig fast vid deras händer.

“Ja”, sa hon och de gick ner längs vägen mot bron som ledde till Tintagel.

Advertisements